Herr Hund

Den 15 mars 2003 föddes sju små knyten av rasen Irish Softcoated Wheaten Terrier. En av dem, dvs jag en liten rackare med det vackra namnet Hopekrysoberyll, skulle bli Husses, Mattes och tonåringarnas käraste ägodel. Men inte kan man heta så när man är en pigg och svansviftande terrier så därför fick jag namnet Herr Hund! Ska jag vara helt ärlig så heter jag inte Herr Hund men jag är en herre och en Hund så det får bli mitt alias här.

Den 17 maj samma år flyttade jag hem till min nya familj som visade sig vara mycket trevlig. Min absoluta favorit är Matte och det sticker jag inte under stol med, men de andra är också väldigt trevliga. Husse till exempel är en fena på det är med datorer och hade Matte bara fått tummarna loss hade min hemsida varit färdig för länge sedan. Äldsta fröken är livsfarlig men ok. Hon strör en massa saker omkring sig och alla vet att hårklämmor och tofsar är varken bra för en hund eller en tvättmaskin. Lillhusse är en trevlig typ som gärna delar med sig av sina aromatiska sockar. Dessutom har vi vår goda sömn gemensamt. Varför stå upp när det finns ryggläge? Yngsta fröken är den som är trevligast att mysa med. Oj, vad den lillmatten kan få mig att sjunka ihop på golvet. Synd bara att jag inte får smyga iväg med hennes vantar…

Jag har varit på utställning ett par gånger. Väldigt trevliga tillställningar med massor med fyrbenta kompisar och en del väldoftande tikar! Oj då Matte, är det meningen att man ska stå fint? Jag trodde det var hundparty… Så här tyckte domaren om mig: “Välskuret huvud med goda detaljer, god hals och rygg, vällagd skuldra, bra svans, något luddig päls, fria rörelser och välvisad”. Så nu vet ni hur jag ser ut i en experts ögon! Numera ligger min utställningskarriär på hyllan för sista gången skämdes Matte faktiskt lite över mig… Inga detaljer…

Jag tycker om att gå långa promenade med mina tvåbenta vänner och jag busar gärna med andra fyrbenta. Men jag är lite skeptisk till svarta hanar för en sådan bet mig i nacken när jag var liten. Matte och jag blev lika rädda faktiskt. Jag är inte en matfrisk typ och jag förstår inte varför Matte envisas med att ge mig torrfoder när det bästa jag vet är pizzakanter! Jag skulle hemskt gärna vilja ha en kompis på heltid. Tänk en liten trevlig hundfröken. Önska kan man ju alltid!